Ramberättelsen handlar om en ung man som inte vill vara någon ”normie” eller dussinmänniska. Han känner sig överlägsen medelklassen – rent av som Gud fader själv – och vill skriva en ”riktig” bok och få läsare. Det är dock inte helt lätt eftersom han inte behärskar den klassiska aristoteliska dramaturgiska modellen, (det tycks inte heller författaren göra.) Han har en borgerlig flickvän Maria (vars hund pryder framsidan) och en konservativ supbroder, Johannes. Mestadels utgörs texten av avgrundsdjupa funderingar kring sakernas tillstånd och postmodernismens konsekvenser (”mordknull på samhället”).

Andrés Stoopendaal bjuder med denna samhällssatiriska roman in till diskussion om samtida teorier, normer, uttryck och kön. Inte tackar jag väl nej till det inte, jag känner mig också i otakt med samtiden (kunde absolut inte motstå titeln* heller). Men det borde jag ha gjort. Jag har tråkigt på festen. Känner mig bortkommen och uppskattar inte skämten. Jag skrattar inte en enda gång. Det blir så att jag sneglar på klockan (sidantalet), gäspar och tänker på upplösningen.

Han skriver om den samtida sättet att behandla husdjur som barn (med konton på sociala media), om Camille Paglia, Jordan B Petersons 12 regler, intersektionalitet, identitetspolitik, små och stora (kvinno)brösts vara eller icke vara, huruvida ens hem är i ordning och hur det förhåller sig till psyket, Houellebecq, muminmuggar, klimatkris, kristendom med mera. Genom hela den ”klämmiga” texten som är en blandning av svengelskt hipstertugg och akademiska termer skär manlighetens kniv och dess gaffel naggar ytan.

”Att allt fler män det senare åren nedlåtit sig till att skriva om svårigheten med att framleva sina privilegierat vita, inte sällan heterosexuella och maskulina medelklassliv som skrivande (eller skrivkrampande) personer var möjligen en tendens i tiden – och det var sant att dessa ”cis-män” varit sitting ducks för elakt genusupplysta identitetspolitikpennor i pressen. Men vad skulle man egentligen skriva om, om man nu hade en postmodern hjärna och var självmedveten på gränsen till vansinne?”

Det här var tyvärr fruktansvärt tråkigt att läsa. Det är väl förstås inte meningen att man ska känna med drummeln protagonisten, där har författaren lyckats. Egentligen är jag intresserad av de ämnen berättaren tjötar om, men han som karaktär gör sig helt och hållet anonym för mig. Jag saknar gestaltning och känner egentligen ingenting för någon av karaktärerna. Dessa tio kapitel liknar nästan essäer i sin torra, trista och teoretiska om än ironiska utformning. Sällan har 222 sidor känts så många.

*Dunner-kruger-effekten: ”En felaktig självbild som innebär att den som inte har kunskap också är oförmögen att förstå att han eller hon överskattar sin kunskap och/eller sin förmåga. Samtidigt tenderar personer med hög kompetens att underskatta sin relativt höga kompetens gentemot andra, vilket leder till antagandet att det som är lätt för den kompetente också är lätt för den andra”.10 s Niklas LaningeAuthor 8 books61

Lite väl många samtidsmarkörer i början. Snudd på att överge efter 90 sidor men efter det blir huvudkaraktären mer trovärdig och rolig. Mer garv mot slutet. Svårt med humor men han lyckas ganska bra. 7 s Andreas30 3

Extremt roligt och skarpt och samtidigt så oerhört dumt. Känns som om 80-talets Stig Larsson gästat ett avsnitt av Stormens utveckling. 6 s Vegard Hatteland31

Smart postmodernisme, der forfatteren leker seg med subjektet sin uhåndgripelighet for seg selv.

Stoopendaal gjør sin visjon åpenbar for leseren i sjuende kapittel. Her snakker hovedpersonen åpenlyst, og om en leser mellom linjene er det ikke umulig at Stoopendaal skriver om sin egen skriveprosess, om hvordan han ønsker å skrive "postmoderne prosa". Postmoderne prosa defineres som litteratur om den postmoderne anskuelsen, som igjen er en måte å se på der ting mangler kjerne og der tida er uten begynnelse, midtre og slutt. Som Stoopendaal så fint skriver er virkeligheten for dette subjektet, noe en kan kalle det postmoderne subjektet, en serie med vage bekymringer som aldri helt blir løst. Det å litterært beskrive denne opplevelsen, som dessuten i følge teorien er den allmenne opplevelse av å leve i vår tid, er hva det er meningen at leseren skal forstå med "postmoderne prosa".

En av disse bekymringene er i seg selv hovedpersonen sitt ønske om å bli romanforfatter. Når forsøket på å skrive om seg selv ikke lykkes tar han til å skrive om sitt store forbilde, nemlig den franske romanforfatteren Michel Houellebecq. Det er i midlertid noe som skurrer ved hovedkarakteren sitt portrett av Houellebecq. Underveis tar han til å skrive seg inn i en selvmotsigelse, for Houellebecq, som det ut i fra egne verker ikke er noen tvil om at er heteroseksuell, blir plutselig usedvanlig opptatt av det angivelige homoseksuelle forholdet mellom Bruce Wayne og assistenten Robin i Batman-universet. Som hovedpersonen blir konfrontert med når han lar sin venn lese det han har skrevet, er det ganske ute av karakter for Houellebecq å være opphengt i noe slikt. Det som derimot ikke blir gjort åpenbart er at det på den andre sida er hovedkarakteren selv som har komplekser angående egen seksualitet. Kjæresten Maria driver nemlig hele tiden å erter han med at han falt for henne på grunn av hennes androgyne utseende. Hovedkarakteren klarer altså ikke å skrive om seg selv, men ender vel opp med å skrive om seg selv gjennom sitt forsøk om å skrive om noen andre. Det Stoopendaal forteller oss med dette er at det ikke er før en legger fra seg selvbevisstheten at det går opp for en at en er fanget i seg selv og sin egen anskuelse.

Videre kommer denne leken i kjernen av Dunning-Kruger-effekten fram i det som på en måte binder hele boka i sammen, nemlig hovedkarakteren og samboeren sine to møter med venneparet Agnes og Otto. Under det første møtet er det to ting en merker seg, for det første at hovedkarakteren ikke forstår seg på Agnes og Otto sin sorg over å ha mistet sin katt, Frodo. Det er bare en katt, er hovedkarakteren sitt standpunkt til dette. Videre merker en seg at hovedkarakteren ser på Otto som overfladisk i måten han avviser Jordan Petersen på. Fram til det andre møtet med dette venneparet har hovedkarakteren gått igjennom sitt eget traume omhandlende sin egen hund, noe som plutselig får han til å skjønne seg på Agnes og Otto sin sorg over katten. Som om ikke dette skulle være nok blir hovedkarakterens førsteinntrykk av Otto i det andre møtet snudd opp ned, i det han finner Otto til å være en reflektert og velformulert mann. Innsikten Stoopendaal deler vedrørende det postmoderne subjekt med dette er at subjektet alltid i praksis ender opp med å transcendere sin egen forestilling om seg selv. Selvbevisstheten er aldri gjennomsiktig for seg selv.

En annen ting jeg fant morsom er at hovedkarakteren sitt prosjekt med å skrive en bok ender i at det ikke blir noe av. Hovedkarakteren går i løpet av boka igjennom frykten for å miste jobben. Det sentrale ved dette er at dette ikke er en fulltidsstilling, derimot noe han gjør for å brødfø seg selv samtidig som han finner tid til å gjøre det han egentlig vil, som er å skrive. Til tross for hovedkarakterens frykt om å miste denne jobben er det som ender opp med å skje det motsatte. De kreftene som sto på spill for å sette jobben i fare vender plutselig om, slik at arbeidsplassen og den stillingen han innehar tvert i mot blir et satsingsområde. Dermed ender han opp med å få en større stilling, noe som naturligvis fører til at han ikke får stor tid til å skrive og derfor ender opp med erkjennelsen om at forfatterdrømmen kanskje ikke kan bli noe av. Denne omveltingen er ironisk på flere måter. For det første er dette et direkte resultat av de tidene det postmoderne subjekt befinner seg i, nemlig vår usikre samtid der ingenting later til å vare men der alt stadig er i utvikling og svingning. Er det ikke kanskje på grunn av disse ustabile strukturene at subjektet har blitt som det har blitt? Med en gang det tror det har lært noe om seg selv har omstendighetene endret seg. Selvbevisstheten er alltid på etterskudd, og en ender stadig opp med å møte seg selv i døra som det motsatte av det en trodde en var.

Det mest fascinerende med det at hovedkarakteren må skrote drømmen om å bli forfatter er derimot at denne boka eksisterer. Boka handler i seg selv om en som forsøker å skrive en postmoderne bok om seg selv. Som leser forestiller en seg unektelig at det er det Stoopendaal har gjort i denne boka, at det han presenterer i kapittel sju er hans eget prosjekt som han så har realisert med denne boka. Boka er skrevet fra førstepersonsperspektiv, hovedkarakteren er ikke navngitt, og boka passer i seg selv overens med de visjonene hovedkarakteren gir seg selv i kapittel sju. Det ironiske her er at all den tid leseren forestiller seg at denne boka, Dunning-Kruger-effekten, er Stoopendaal sin realisering av bokprosjektet som åpenlyst omtales i selvsamme bok, så får vi denne tvisten slengt i fjeset til slutt, at hovedkarakteren ender opp med å skrote sin egen drøm om å bli romanforfatter. På den andre sida ender boka plutselig, og vi kan ikke helt utelukke at det vel skulle bli mulig for hovedkarakteren å skrive bok i framtida. På den måten ender Dunning-Kruger-effekten i seg selv opp som boka Stoopendaal både kan og ikke kan ha skrevet om seg selv på en og samme tid. Og hvor dekkende er ikke dette for tematikken? Stoopendaal vet mest sannsynlig ikke selv svaret, for som postmoderne subjekter ender vi opp med å møte oss selv i døra som det motsatte av det vi trodde vi var hele tida. Stoopendaal har kanskje trodd han har skrevet om seg selv, eller han har til og med, som i hovedkarakteren i boka sitt forsøk på å skrive om Houellebecq, forsøkt å skrive om noen andre hele tida. Det han ender opp med er i begge tilfellene et flytende portrett av en selvbevissthet som ikke klarer å gjøre seg selv gjennomsiktig for seg selv. Og det er jo nettopp den Stoopendaal er, eller?4 s Karsten Karpius181 4

Jaha vad har vi här då? En flortunn ramhandling: intellektuell tjänsteman i tidiga trettioåren med litterära ambitioner lallar runt i Göteborg, super lite, ligger med sin androgyna flickvän. Interfolierat med detta avhandlas samtidstänkare som exempelvis Jordan B. och Michel H. i nån sorts förklarande miniessäer. Det är visserligen hyfsat skrivet men platt och poänglöst. Tanken är möjligen att dra brallorna av en vänsterintellektuell medelklass men det är varken intressant eller underhållande. Ett Stormens utveckling-avsnitt minus allt det bra med Stormens utveckling. Vad den hyllande svenska kritikerkåren ser i det här är möjligtvis en skrattspegel, sina egna liv gestaltade, och alla gillar väl i någon mån den där goa känslan av identifikation. Vi andra skakar på huvudet och glömmer den här texten tämligen omgående.4 s Johannes Bygdell6 6

Nja. Förstår inte riktigt vad kritikerna ser i den här. Satir är svårt.4 s JoyReaderGirl1684 9

A Must Read for the Intelligentsia or Wanna Bes

Calling all smarty pants, know-it-alls, and Mr. & Ms. ‘Can’t Be Wrongs,’ because I’ve got just the book for you, “The Dunning-Kruger Effect,” by Swedish Author and self-recognized genius, Andrés Stoopendaal.

In this personal self-reflection on a summer spent struggling to write a novel, Stoopendaal introduces readers to the psychology behind The Dunning-Kruger Effect. Many extroverted and highly confident people, Stoopendaal (and myself if I’m being generous), perhaps overestimate one’s abilities.

This tongue-in-cheek humorous memoir provides extraordinary insights into the human condition— rising to the levels of our own incompetence—lol!

JoyReaderGirl1 graciously thanks GoodReads Giveaways, Author Andrés Stoopendaal, Translator Alex Fleming, and Publisher Simon and Schuster, for this advanced reader’s copy for review.arc-advance-reader-copy autobiography book-about-books ...more3 s Daniel116

”Jag brukade aldrig lyssna på Alex & Sigge så jag visste inte vad de pratade om. Säkerligen rätt världsliga saker. Jag föreställde mig i och för sig att de kanske stundtals blev »djupsinniga« på ett sätt som jag själv skulle uppfatta som fundamentalt korkat, och sedan skulle deras anhängare sprida vidare deras visdomar som ordvirus på fik och under bjudningar.”3 s Filip1 review1 follower

Boken innehåller allt jag skulle kunna önska av en svensk roman: humor, Jordan B Peterson, vardagsfilosofiska tankegångar, PK-ängslan, Houellebecq och en söt liten hund. Problemet är att jag aldrig tycker att den är varken tillräckligt rolig, edgy, smart eller intressant. Jag antar att det är meningen att man ska störa sig på författarjaget med sitt intellektuella mindervärdeskomplex (han refererar t.ex. till självbefläckelse som att ”masturbera” vilket irriterade mig något otroligt), även om detta säkert har en hel del likheter med författaren, men jag antar att jag är en sådan som antingen vill ha en protagonist som är sympatisk eller bli skriven på näsan gällande dennes tarvlighet (läs Dumskallarnas Sammansvärjning), alltså är jag nog en person som inte kan uttyda subtil humor tillräckligt mycket för att uppskatta den.2 s Nene La Beet496 59

En seriøst mærkelig bog, der bedriver grum satire, også imod mig (og dig). Dvs. mod alle os, der synes, vi ved noget om kulturen og samfundet. Mange af de navne, han namedropper, kan jeg så'n lidt godt høre mig selv namedroppe
Autor del comentario:
=================================